bara han...
hans ögon på mig... hans leende till bara mig... hans mjuka röst i mitt öra... hans varma andedäkt mot min hals... hans tunga mot min... hans händer som sakta smeker längs ryggen... hans löften, mitt fall... hans ord, mitt förstånd... hans ögon som lovar... fast man vet... vet.... vet.... man lär sig leva för stunden.... man lär sig att ta det lilla man får... man lär sig andas och stå ut i mellan... man lär sig suger till sig allt... man lär sig stänga av... fan vad dum man är... drar upp allt igen... allt som faktiskt började få lite distans... suck...
Frida...
Frida...
Kommentarer
Trackback
